Läste om människor som växer upp i många olika länder

22 december, 2009

De har upplevt flera uppbrott. En fördel är att många blir flexibla, vana att ständigt flytta och att de på varje nytt ställe snabbt lär känna nya människor och skaffar sig vänner. När jag läste artikeln funderade jag över människor som jag har träffat genom åren. Jag tycker att många av dem har likheter med amerikaner; sociala  och utåtriktade. Duktiga på att marknadsföra sina fördelar och berätta om allt de kan och har gjort. Den amerikanska kulturen är i mångt och mycket präglad av att flytta runt, söka nya jobb, lära känna nya människor och flytta igen. Även om alla flyttar har skett inom samma land, påverkar det människorna i USA – den amerikanska kulturen. Så där har vi en annan typ av flyttare. Hos oss i Sverige tycker jag mig se att trenden går i motsatt riktning.  Jag har träffat många föräldrar som får karriärerbjudanden men inte vågar tacka ja av oro att rycka upp barnen ur sina rötter. Ibland väljer de att långpendla för att barnen ska kunna bo kvar i sin invanda miljö med vänner från dagistiden. Det känns intressant att ställa de här olika företeelserna mot varandra. De som flyttar ofta blir flexibla, en egenskap som antagligen blir viktigare ju mer samhället förändras och globaliseringen fortgår. Samtidigt framgår det i SvD artikeln att de som flyttat mellan många olika länder ofta känner sig rotlösa. Det går väl aldrig att säga vad som är bäst. Det beror på människa och situation. Men visst är det spännande att fundera över den här pågående utvecklingen.

”L

6 december, 2009

Värderingarna om vår svenska skola har verkligen ändrats på några år. Tror att Jan Björklund, fp, har betytt mycket här. Liksom att alliansen regerar. När jag lämnade Stadsteatern, tänkte jag att en föreställning likt denna, hade varit omöjlig att sätta upp bara fem år tidigare. Läste recensionen i DN. De tycker inte att pjäsen kommer åt den bistra verkligheten, även om den är oavbrutet rolig. Jag tycker tvärtom att verkligheten lyser igenom hela tiden. De flummiga idéer som har styrt skolan och lärarutbildningen under lång tid. I bästa välmening. Det märks tydligt i pjäsen. Lärarnas ambivalenta inställning till krävande elever, vilka förstör för hela klassen. Lärarnas flummiga demokratiska ledarskap, präglat av gamla vänstervärderingar. Lärarna vill vara demokratiska och moderna, men resultatet är katastrofalt. Ingen mår bra, varken lärare eller elever. Så kommer de ”nya” värderingarna in i form av en ny rektor. Scenen är spännande och för mig helt ny. Ibland kliver skådespelarna en trappa ner. Vi i publiken ser dem då i en stor spegel som hänger i taket. Jag upplevde det som om de agerade i ett dockskåp där någon hade tagit av taket. Läste i  DN att föreställningen snart flyttar till Stora Scenen. Så stort är intresset.