Underbar upplevelse – Sommarnattens leende

28 februari, 2010

Sommarnattens leende – a little night music på Stockholms Stadsteater gjorde mig glad. Intressant lösning på dekoren med enorma tygskynken. Kändes varmt, ombonat och inramande. Vackert. Annars brukar det vara väldigt spartanska scenlösningar. Hörde av ett teaterproffs att det spartanska är  modernt. Själv gillar jag vackra, arbetade  scenlösningar. Pjäsen var lite lik Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”. Lekfull, barnslig, mycket kärlek och förvecklingar och ett bra slut. Jag tycker om bra slut. Det var överlag goda sångarinsatser – inte alltid självklart när en teater sätter upp en musikal. Dan Ekborg kan sjunga, det är allmänt känt. Men också Pia Johansson och Yvonne Lombard var helt okey. Andra superfavoriter är Frida Westerdahl och Andreas Kundler. De gjorde en underhållande parodi på ett gift par utan skrupler, med mycket fasad och yta. Vi fick inget vin i pausen. De förbokningsbara borden tog slut lagom tills vi kom fram i kön. Kanske de kunde fixa ”ståbord” som de gör i London. Där får de in massor med förbokningar genom ganska trånga ”ståbord”, eller genom att sätta fler folk kring samma bord. Istället för vin i pausen, promenerade vi runt bland alla andra i publiken. Det kan också vara skojigt, att hälsa och prata med dem man känner.

Snön vräker ner. Jag minns inte när vi hade så kallt och så mycket snö under så lång tid.

23 februari, 2010

Hon satt fast i ett tåg där föraren inte sa ett ord till passagerarna på hela tiden. Det var bara tyst i högtalarna. Information fick de via mobiltelefoner. Passagerarna kunde läsa att det var rök i tunnelbanan. Deras tåg stod mitt i tunneln som går under vatten i Gamla Stan. Det var halvmörkt, bara ledljus var på i vangen. Många blev väldigt rädda. Efter ca 45 minuters stystnad kom information via högtalarna. De skulle evakueras, det vill säga gå till fots på rälsen. Men vara försiktiga eftersom det går ledningar med väldigt hög elektrisk spänning där i tunnelbanan. Hon satt i den sista vagnen. Innan de kom ut på spåret, klättrande via någon stege eller liknande, och långsamt förflyttade sig till T-centralen hade nästan hela förmiddagen gått. Hon lämnade sitt hem kl 07.30, och ringde oss som var oroliga på kontoret när klockan var närmare 11.00. Tydligen var det många hundra personer som gick före henne på rälsen, eftersom hon var i sista vagnen. En riktig rysare. Den här veckan har hon problem att komma till jobbet igen. Tunnelbanan går inte ovan jord. Hon och alla andra Stockholmare får information att de helst ska stanna hemma om de kan. Igår dök hon upp vid lunch-tid. Idag fick vi SMS att hon skulle komma vid 14.00 men hon fick lift av någon och dök upp redan klockan 11.00. I TV och tidningar ser vi hur kaoset breder ut sig i Stockholm och övriga Sverige. Jag förstår att det är svårt för SL och SJ att hantera all den här snön och de frusna växlarna. Men har hört flera som varit utsatta och inte fått någon information. Själv bor jag innanför tullarna, och kan i värsta fall promenera mellan olika anhalter. Men det är halt, och man får se sig för så att man inte ramlar på isfläckar på gator och trottoarer eller får istappar i huvudet. Jag längtar efter ljusare och varmare tider.

9 februari, 2010

3,5 timme var för långt, trodde han innan föreställningen hade börjat. Vi satt på 3e bänkraden, helt nära scenen. Jag var förvånad, vilket jag uttryckte på olika sätt. Men han återvände till sin plats efter paus – sa att han hade tagit intryck av det jag hade sagt. Men framför allt – lyssnat på hustrun som ville se slutet. Andreas Boonstra och Stefan Sundström har skrivit personligt om sina uppfattningar om Ekerö, ön med Drottningholms Slott helt nära Stockholm. Bortskämda mobbande ungar, inskränkta föräldrar, en nästan idyll där huvudpersonerna inte riktigt passade in. Den ena, Andreas Boonstra, kunde knappt bärga sig innan fick flytta därifrån efter att ha blivit mobbad och fått stryk av andra små snorhyvlar. Den andra – rockmusikern Stefan Sundströms alter ego – valde att flytta till ön på äldre dagar. Med solfångare på taket och helt annan dygnsrytm än övriga invånare, var han också ”eljest” där på ön. Båda visade en stark men kluven kärlek till området. Personligt agerande, ibland snabbt, ibland långsamt tempo på scenen. Jag blir glad av levande musiker och sångare på scenen. Det förstärker upplevelserna. Ibland var de hur roliga som helst. Härligt att Stadsteatern vågar sätta upp helt nya, annorlunda produktioner. Gissar att den här borde attrahera den yngre publiken med humor.

www.stadsteatern.stockholm.se