Pjäsen jag bara måste se igen.

27 februari, 2011

Stockholms Stadsteater ger en intelligent, snabb, intressant föreställning. De fångar näringslivets kultur på kornet.

Det är en amerikansk manusförfattare som har lyckats över förväntan. Grattis Stockhoms Stadsteater som har valt att sätta upp föreställningen.

Min erfarenhet är att de flesta företag vill vara goda samhällsmedborgare. Men Enron hade två chefer som antagligen hade Asperger eller någon liknande bokstavsproblematik. De var superintelligenta matematiska genier med dålig social kontakt. Genom att ägaren inte såg igenom deras i och för sig fullt lagliga sätt att räkna med framtida vinster innan de hade uppstått, lyckades de driva företaget i konkurs. Alla duperades av VD och finanschefens matematiska formler. Styrelsen, Juristerna, revisorerna (Arthur Andersen gick i potten på kuppen) börsanalytikerna. Börskursen ökade. Alla drogs med i framgångssagan. Alla gick på bluffen.

Varför ingen synade företaget är en gåta. Men i Sverige har vi minnet av Fermenta, där många också förlorade pengar. De hade också en karismatisk ledare.

Tänker även på gamla Skandia där man talade om embedded value, någon slags förtida beräkning av vinster som skulle uppstå. De räknades in i balansräkningen innan de hade uppstått. Klart liknande teknik som i Enron. 

Carendi var chefen som på den tiden ansvarade för detta inom Skandia, som gudskelov överlevde men inte längre som eget börsbolag utan som utlandsägt dotterbolag.

”Enron – en framgångssaga” är en föreställning som jag absolut vill se igen. Önskar ta in alla små intelligenta detaljer om hur lätt fel chefer och ägare kan dupera alla anställda, hela företaget, ja ett helt samhälle. Viktigt att se och lära inför framtiden.

Kan bara rekommendera alla att se föreställningen innan den slutar.

Fantastisk upplevelse – ”Stillheten” av Lars Nor

22 februari, 2011

Han skrev först ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med gud”. Två föreställningar som tog musten ur mig. Roliga, sorgliga, igenkännande, rappa.

Att Norén skrev ”Stillheten” mitt i den sviten känns svårt att ta in. Men det ger mig en ny dimension av honom som person och författare.

Förställningen är strålande oavsett tankar om Noréns uppväxt. Handlar om en dysfunktionell familj. Fadern alkoholist, modern döende i lungcancer och medberoende. Alltså är familjen stigmatiserad och stum. Alla är ensamma.

Skådespelarna är professionella. De uttrycker sig i små bokstäver, lågmält och långsamt. Det är precis rätt. Unge Norén spelas av Michael Jonsson. Första gången jag ser honom. Han växer allteftersom pjäsen fortgår. Imponerad.

De andra skådespelarna har jag mött förut. Alla är värda största beundran: modern, Katarina Ewerlöf, den alkoholiserade fadern, Sten Ljunggren, äldste brodern, Magnus Krepper och hushållerskan Maria Salomaa.

Jag märker att jag tänker på föreställningen då och då. Rekommenderar alla som kan att se den.

Svåra upplevelser stärker individen. Artikelserie i SvD.

14 februari, 2011

Lagom mycket kris verkar vara bra.

En stressforskare berättade nyligen att unga människor går till psykakuten när de har gjort slut. De mår så dåligt att de inte hanterar situationen själva.

Liknande information fick jag för något år sedan av en husläkare. Han berättade om en ung kvinnlig patient som hade krävt att bli sjukskriven när hennes kille hade gjort slut. Husläkaren vägrade. De blev osams. Jag vet inte hur det hela slutade.

Jag tänker att om många unga människor idag inte är tränade att klara den typen utmaningar, sådant som ingår i livet, då är det illavarslande.

En stilla undran – vad det kan bero på? Antagligen har deras omtänksamma föräldrar försökt skydda dem från otäcka händelser, och lyckats alltför väl. Stigmatiserade barn är inget som föräldrar önskar sig.

Bra att läsa den här artikelserien och inse att vissa svåra händelser faktiskt är stärkande även om det inte känns så när de inträffar.

Var i Egypten i julas.

7 februari, 2011

Har besökt Egypten två gånger tidigare. Sett Pyramiderna, museet där Tutan Khamuns mumie är förvarad och besökt olika ställen i Kairo.  

Jag älskar Egypten. Men inser att invånarna har det fattigt och besvärligt. De har levt i en diktatur i många år. Ett uppror likt det som just nu pågår i Egypten kan leda till något bra, men kan också urarta.

Rysslands revolution där upplysta borgare önskade förbättringar i systemet, utnyttjades av några få smarta, maktpersoner. De lyckades införa den kommunism som nog inte var på önskelistan för de ursprungliga revolutionärerna som intog gatorna.

Ingen vet hur det utvecklas i Egypten. Militanta islamister kan ta makten. Eller militären eller någon annan gruppering som vi just nu inte känner till.

Jag tycker lite synd om de personer jag mötte i Egypten, de små fattiga människorna som lever på turisterna. Kanske det blir bra om ett tag. Men just nu ska de överleva, få mat på bordet.

Läste en artikel i DN om de fattiga medborgarna med en häst eller en kamel som bär runt turister. Dagsläget är – inga pengar in och dessutom en häst eller kamel som behöver extra mat.

Jag hoppas att upproret snart slutar, och att det leder till något bra för människorna i Egypten.