Prisbel

30 november, 2011

Hörde honom på Dagens Industris Gasellgala i Stockholm. Jättebra program, friskt tempo, härliga entreprenörer på scenen. Antonia Ax:son Johnsson imponerade stort på mig. Finansministern var där. Han delade ut ett av priserna. På frågan om han fortfarande anser att näringslivet är ett särintresse, svarade han ”ja”. Han förklarade att regeringen måste lyssna på många när de ska fatta beslut. Det jag tycker är intressant är att andra länders regeringar är väldigt måna om att deras näringsliv ska känna sig sedda. Näringslivet står för jobb, export och intäkter. En regering som inte har näringslivet med sig kan få problem. Men regeringen står inför utmaningen att dels få den breda massan att tycka att den gör ett bra jobb, dels att få näringslivet tillräckligt nöjt.

Småföretagare är viktiga för att människor ska  få jobb. Storföretagen flyttar produktion och tjänster till andra billigare länder. För varje samhälle är det av största vikt att människor kan försörja sig, att företag vill var kvar och utvecklas i landet, att företag och människor betalar skatt. Jag kan inte se att näringslivet kan kallas för ett särintresse.

För mig är det tydligt att centerpartiet är det nya företagarvänliga partiet. De vänder sig historiskt till bönderna, men numera också till småföretagare. Också miljöpartiet värnar om småföretagare i många sammanhang.

Men vår prisbelönte finansminister gör ändå ett bra jobb som helhet. Det märks också på hans och moderaternas förtroendesiffror.

”Blev det inte mer

22 november, 2011

 Regissören Jonna Nordenskiöld har gjort en intelligent, rolig pjäs om dagens stressade människor.   

Jag såg föreställningen tillsammans med en klok psykolog/managementkonsult. Vi slog vad om att den här pjäsen skulle bli slutsåld direkt. Så hon bokade bums biljetter till sig och sin man eftersom hon så gärna ville dela upplevelsen med honom.

Lagom lång föreställning. 1 timme och 15 minuter utan paus. Man hinner äta en bit mat och diskutera upplevelsen efteråt. Pjäsen visar två par, fyra människor, fångade i sina känslor och förväntningar. ”Blev det inte mer än så här?” De går till parterapeuter, de försöker prata med varandra. Men timingen är aldrig bra. När den ena vill prata, når hon inte den andra, och tvärtom. Nakenheten känns självklar efter ett tag. Den har sin plats i föreställningen, visar människan naken, ensam och utsatt. Jag tycker också att det känns bra att möta de här normala kropparna. Annars ser vi bara retuscherade, perfekta, smala mannekängkroppar som får oss vanliga att känna oss fula och oattraktiva.

En bit in i föreställningen klär skådespelarna på sig. Då ser vi dem som de förälskade, levande människor de en gång var. Scenografin är rolig och fiffig på ett enkelt och genialt sätt. En lekfull föreställning som jag kan tänka mig att se igen bara för att njuta av alla underfundiga detaljer. Publiken jublade av igenkänning.

 

”Gregorius” p

10 november, 2011

Dessutom halvgammal äldre man som talar om längtan efter kärlek. Kanske till och med lite pinsamt när man själv är så ung.

Men för mig som kan innehållet i boken ”Doktor Glas”, och dessutom nyligen sett föreställningen på Dramaten, blev det ett spännande möte med otäcka pastor Gregorius som jag hade lärt mig att avsky. Han är en ensam person. Pastor. Rädd för närhet och kärlek. Han älskar och längtar efter barn. Den 30 år yngre hustrun vill slippa sex. Hon ber doktor Glas om hjälp att ordinera sin man avhållsamhet. Trots det våldtar pastor Gregorius sin egen hustru. Då beslutar doktor Glas att hjälpa till genom att ordinera en liten giftampull till pastorn – en ampull som ska hjälpa mot hans påstådda hjärtbesvär. Pastorn dör ensam på en parkbänk. Det ser ut som hjärtinfarkt. 

Jag känner sorg för pastor Gregorius. Han kunde ha mött en kvinna som älskade honom om han hade vågat bejaka sina egna känslor. Han träffade henne på ett vilohem. Pator Gregorius valde dock att stanna kvar hos sin motvilliga hustru istället för att bejaka livet. Hade han valt annorlunda hade han kunnat bli älskad, fått ett bättre liv och levt längre. Hur många liknande människor finns det runt omkring oss. Den yta vi ser, kan dölja en olycklig ensam och kanske skör person. Skådespelaren Johan Rabéus brukar oftast spela ut sina känslor rejält. Här är han fantastisk och lågmäld. Publiken jublade

 

Fröken Julie, Stockholms Stadsteater. Vacker, medryckande och sorglig

2 november, 2011

Hon reflekterade att det är egendomligt hur problematiskt livet kan bli efter att bara ha ”gjort en sak”. Vi talade om att pjäsen skrevs för drygt 100 år sedan.Att Strindberg, författaren, hade en kluven syn på kvinnor. Han attraherades av starka självständiga kvinnor men klarade inte att leva med dem. Det bidrog antagligen till att han kallade dem för manshaterskor.

När vi talade om pjäsen på väg hem tänkte vi på hur svårt det var för kvinnor på den tiden. De hade inga jobb och inga egna pengar. En riktig kvinna underordnade sig sin man, samhället och den allmänna konvenansen. Det är utifrån det perspektivet nyttigt att se hur mycket bättre kvinnor av idag har det. Framför allt är det viktigt för en 16-åring att förstå att det inte var självklart för kvinnor att studera, jobba eller välja sina män för 100 år sedan.

Jag rekommenderar alla att se Stadsteaterns Fröken Julie. Den är vacker och finstämd.